Jag såg precis Broder daniel forever på svt play. Det är en en dokumentär om bd. Det handlar mest om deras avskeds spelning på Way out west förra året i Augusti. Jag var där men drog efter två låtar för att jag ville se mina polare i Henry fiats open sore spela. Det är en lite sorglig film men bra. Jag har aldrig varit ett stort fan av dom, men alltid tyckt att dom har varit ok och respekterat dom. Jag har aldrig riktigt förståt hur stora dom var och så. Men när biljetterna till Way out west förra året sålde slut dagarna innan så förståg jag. Dom har alltid gått sin egen väg och det gillar jag(Mer sånt i dagens musik sverige), gjort vad dom har velat. Dom har aldrig sålt ut sig. Det är som Henrik berggren säger i filmen vi har alltid varit vinnare men ingen har förståt det. Det är coolt tycker jag. Jag tycker det är kul att tonårs tjejer står och gråter när dom spelar. Det är lite Beatles varning på det. Det var synd att dom la av för Sverige behöver ett sådant band som vilsna tonåringar kan se upp till, och känna att dom är som oss. För det var precis just det dom var som oss alla andra missförståda och vilsna små själar. Som spelade musik för dom som ville höra. och det verkar det finnas många som ville. Jag säger bara Broder daniel forever tack. Betyg: Fyra gråtande tonårs tjejer av fem möjliga.